London part two

Så, var var jag? Indiskt hämtmat, så var det.
(Som förövrigt var sådär jättegod såklart).

Vi drack lite cider och öl till det, och funderade på hur vi skulle lägga upp kvällen.
Det slutar med att vi beger oss till det minsta lilla haket jag någonsin varit inne på (typ tre sittplaster vid ett bord och sex sittplatser framför baren, med en balkong - som på mm baren - med ett biljardbord på). Vi slog oss ner framför baren och kände oss som hemma, verkligen. Hon som ägde stället var världens skönaste människa. Hon slog på x-factor mitt i allt för att kolla på deras idol och stog och hejade som en tok.
Sen upptäckte vi dom fyra fina färgglada flaskorna med sambuca. Hallon, banan, äpple och apelsin. Så passande att vi var fyra stycken?
Jag paxade hallon, så gott.

Så satt vi och pratade med Isabelle (ägarinnan) och de två stammisarna som satt där, tills vi var typ bästa vänner. Så kommer hon på att hon måste stänga baren, för syrianerna som var där kvällen innan (till fyra på natten) sa att dom skulle komma tillbaka ikväll, och det hade hon ju aldrig orkat med. Så hon drar ner rullgardinerna och stänger igen överallt, släcker och stänger av televisionen. Där inne sitter vi kvar och känner oss lite fundersamma på vad som just hänt. Sen ställer dom en askkopp på bordet och säger att vi får röka där inne om vi vill röka, så ingen utanför ser oss. Så vi sitter kvar i mörker och pratar vidare i någon timme till, innan vi går hemåt för att hämta upp Johanna (som fick dra hem tidigare för att hämta engelska tidningarna och skriva nåt litet åt expressen) och smita på pubrunda i camden.

Lättare sagt än gjort, för där stängde alla barer klockan två. och vi kom dit en halvtimme innan, och dom släppte knappt in något folk, tillsist smyger vi förbi och sätter oss och ölar så mycket vi kan innan dom stänger. Blir utkastade vid halv tre och letar efter något som har öppet.
Nu kommer vi till det roliga.
Vi ser ett ställe (efter en dels letande på gatorna) som har öppet till fyra. Perfekt. Vi går fram, till världens gulligaste vakter, kommer in - och hamnar mitt i den största reggaepub/klubben jag sett. Sjukt häftigt. Beställde och gick till dansgolvet. Där stod vi och svajade/gungade/diggade till nån cool snubbe som sjöng/dj:ade riktigt tung reggae, mitt bland en massa rastafaris. Coolt!

Utanför ska Fredric ta kort på nån random rastafarisnubbe och han frågar vart vi kommer ifrån.
"Cool, I know some people in sweden"
"Oh, where in Sweden?"
"In Oslo!"
...

Innan vi kommer hem vid fem har vi träffat en svensk snubbe (såg ut och pratade som en brat, KUL) som var där för att röka på. Sen fick jag superhicka och hickade hela vägen hem.

För att dra söndagen lite kort så gick vi upp (sovit alldeles för lite) och blev serverade traditionell engelsk frukost.
Öggröra, bacon, korv och vita bönor på toast. Med te, färskpressad juice och mjölk till.
Och med ens mådde alla jättebra. (Ingen var bakis här inte!)
Vi snabbpackade och drog tillbaka till camden för att kolla in marknaden innan vi skulle börja bege oss mot flygplatsen.
Åh, jag hade kunnat gå omkring där minst en heldag. Så häftigt.

Vi har prickat in att vi ska komma fram till flygplatsen ca 45 min innan incheckningen stänger.
Vilket vi nästan gör. Vi har en halvtimme på oss (efter lite krångel med tunnelbanor) och då börjar såklart ryanair och krångla.
Vi håller på att inte komma med planet hem (yay, en extradag i london!?). Jag och Fredric triggar upp varandra tills vi håller på att börja böla båda två. Iallafall Fredric, han kunde absolut inte prata med någon av damerna vi kunde vända oss till, för när han blev stressad "så glömde han bort engelskan" och så höll han på att gå upp i atomer. Jag fick, som den rediga kvinnan (inte en mesig pojke) jag är, springa under några avspärrningsband fram till en ryanairtant och förklara hur det låg till, och hon fixade, i sista sekunden allt, inklusive hålla gaten öppen 10 minuter extra för våran skull (känner vi igen det här tjejer?). Det som skulle fixas främst var att jag har ett ö i mitt efternamn, och det klarar inte incheckningsautomaterna av. Incheckningsautomat? Vad fan hände med traditionella kassor med folk som kan hjälpa dig. Urgh, ryanair alltså.

Vi hamnade till sist på planet och lyckades få platser bredvid varandra. Så precis i förklaringen av hur vi ska sätta på oss syrgasmaskerna ifall dom ramlar ner, så avbryts högtalarrösten och det verkar som om dom har lite tekniska problem. Ingen stressar upp sig (förutom tanten till höger om oss på andra sidan gången, som är riktigt flygrädd och börjar bli nojig). Efter en kvarts väntande så får vi ett meddelande i högtalarna om att det har skett ett tekniskt fel och vi kommer inte kunna lyfta med planet. Alla måste "remain seated". Direkt efteråt ställer sig halva planet upp och ska packa ihop sina saker, och blir direkt tillsagda att sätta sig ner - bums!
Vilka nötter.
Efter ytterligare en kvarts väntan pratar kaptenen igen. Nu är det visst en oljeläcka som skett, och den måste saneras innan vi kan gå av. Vi ser att det är massor med blinkade ljus utanför, både poliser och brandmän, men vi får inte gå av. Här börjar jag blir sjukt rastlös (och få ont i käkarna av mitt tuggummi jag skulle ha vid starten). Vi kommer tillslut av och slussas in på bussar som ska ta oss till det andra planet. Och efter massor med krångel lyfter vi och åker hemåt.

Kom hem rätt sent inatt, så vi hann inte hämta zombie, som jag saknat, men mamma kom hit med henne i morse, och så låg jag och zombie och purrade och läste ut halva "män som hatar kvinnor". Åh, den är ju svinbra. Nu ska jag diska, tror jag. Måste ta itu med soporna först, glömde visst att tömma dom innan vi åkte, så det luktar skunk i halva lägenheten.

Ja just, jag har fått lite extrajobb också!
Så ikväll blir det fira lite. Kanske med chips?